Alf Engströms kåseri om
Olofsbo Havsbad

Jag heter Alf Engström och är född i Borås, 1950.
Min familj består av Mamma och Pappa och storasyster Ann.
Jag vill berätta om små händelser och vad vi gjorde i Olofsbo och om några
människor som jag träffade där då.
Detta var en fin tid i mitt liv som jag vill dela med mig av. 

Bonden Nicklas hade öppnats sin camping och vår familj var bland de första som tältade där 1957. Vi som var med på den tiden vet att det var väldigt spartanskt på en campingplats och likadant var det på Nicklas camping, men värre. 
Jag minns att pissoaren var uti det fria bakom ett plank med kalkonerna som både åskådare och bakgrunds ljud till kisseriet.
Det var spännande för en liten grabb att titta på alla djuren som fanns på en bondgård.
Dagarna gick fort med många salta bad, glassätande och lekar.
Jag tror att det var den sommaren som vår familj blev förälskade i Olofsbo och de fina omgivningarna och de fina stränderna med det renaste vattnet utefter hela kusten. 

Efter ett år eller två fick mamma och pappa ett erbjudande som jag tror vi alla hade gått och hoppats på, en stuga var till salu. Den ägdes av en ytligt bekant till pappa, Gunnar Geverts, som hade en liten möbelfirma i Fritsla och närmsta granne i Olofsbo till honom var Lasse Isaksson, som var pappas tidigare arbetskamrat. När Lasse fick nys om att Gunnar tänkte sälja kontaktade han genast pappa.
Lasse, hans fru Sigrid och deras dotter Ann-Britt hade vi träffats några gånger på somrarna under den här tiden, så Lasse visste nog vad vi önskade oss.
Mamma och pappa behövde ingen längre betänketid på sig, de nödvändiga papperna skrevs på och stugan blev vår.
Vi flyttade in i stugan 1959, den sommaren som skulle visa sig bli rekordvarm med getingar över allt, vid alla måltider ute gällde det att se upp så det inte slank in en geting i munnen när man tog en tugga på sin marmeladsmörgås eller skulle ta en klunk O ´boj.
Kiosken som sålde godis hade saftflaskor som skulle locka till sig getingarna, dessa var fulla för jämnan.

Dagligen fick man gå iväg med vattenhinkar för att hämta vatten uppe på planen jämte toaletterna, de låg strax ovanför stugorna och där fanns ingen kran att vrida på så att vattnet kom utan det var en gammaldags gårdspump som fick pumpas ett antal gånger innan det kom något vatten alls och sen fick man kånka hela vägen tillbaks med de tunga hinkarna, men det var inget man tänkte på för alla hade det likadant.

De allra flesta stugor hade en fotogenlampa och lite stearinljus som lyste upp på kvällarna, ganska snart införskaffade farsan en fotogenlampa med en strumpa som lyste upp något alldeles otroligt. Det var som ett lysrör, kanske inte så mysigt men effektivt.

Jag fick snart en massa kompisar i området, bl.a. Lasse, Ove, Rolf, Björn och Ulf.
Alla kom vi från olika delar av landet.
Rolf var bonden Filips son, de ägde gården mellan Niclas campingen och havet. 

Stugägare som ville ha hjälp med olika slags snickeriarbeten kunde alltid anlita Filip.
Efter några år bytte vi väggpanel på stugan som vette mot havet, det fixade Filip på vårkanten sedan fick vi själva måla.

Höst och vinterstormarna gjorde illa vid stugorna särskilt det som var mot väster, detta var det stort samtalsämne mellan gubbarna, vilken målarfärg var den bästa och stod bäst stod emot vädrets makter, efterhand gav många upp och klädde in stugan med eternitskivor, inte vackert men effektivt.
Filip fick undan för undan så mycket att göra med snickeriarbeten samtidigt som han arrenderade ut sin mark till nya stugägare att han till sist avvecklade sitt jordbruk.

Lasse, som hette Bergkvist i efternamn bodde i "Stockholmsvillan", huset ligger i kvarteret Doppingen, precis granne med oss. Villan var kanske den största i hela Olofsbo i alla fall under en lång tid. Familjen kom från Stockholm, därför döptes det till "Stockholmsvillan" av oss grannar. Farfar var bankdirektör och var ägare till en relativt ny amerikanare, vilket var väldigt ovanligt på den tiden, de flesta hade en VW eller en Volvo PV eller Amazon eller som vi en Volvo Duett.
Deras ena son, Gösta var far till Lasse, han arbetade inom filmbranschen och var med om att producera bl.a. Åsa-Nisse filmerna.
Lasse var en riktig Stockholmskis, av honom lärde jag mig ord som, DINKA, DOJA och LATTJO.

Ove som hette Törnblom i efternamn kom från Eskilstuna.
De hyrde sin stuga av bonden Erling, som hade sin gård rak upp precis jämte gamla E6;an.
Dit cyklade vi flera gånger, där fick vi hoppa på höskullen.
Erlings mamma var väldigt snäll och bjöd oss på saft och bullar.
De hade söta och saftiga päron i trädgården och vi fick äta så mycket vi orkade.
De hade inte tröttnat på alla sommargäster, kanske på grund av avståndet ner till Olofsbo vilket var tur för oss.

1961 var året då Regalskeppet Vasa bärgades och Svensktoppen startade.
Lasse Lönndahl vann första omröstningen med låten "Midnattstango".
En annan låt som var stor de här åren var Anita Lindbloms "Sånt är livet".
1962 började TV-serien "Helgonet", Simon Templar spelades av Roger Moore som körde omkring med sin Volvo P 1800.
Utländska låtar som var stora i Sverige var bl.a. Chubby Checkers "Let´s Twist Again" och Leroy Van Dykes "Walk On Bye".

När skolan slutade i början av juni packades bilen full och sen bar det av till Olofsbo, när vi började närmade oss kusten och körde förbi alla minkfarmar, då visste man, utan att behöva titta ut, att nu är vi snart framme.
När vi störtade ur bilen möttes vi av en betydligt friskare doft av tång och salta bad, underbar känsla, för nu låg hela sommaren framför oss.

Sommaren 1960 eller 61 var lite regnig, så marken hann inte svälja allt vatten som då samlades i stora pölar. Under en sådan rejäl skur tog min syster Ann och jag tog på oss badkläderna och sprang runt i regnet och åkte kana på det nu hala gräset, väldigt LATTJO tyckte vi.

Ingemar Johansson hade blivit världsmästare i tungviktsboxning i juni 1959.
Ingo var på löpsedlarna nästan jämt och tidningarna var fulla med artiklar om honom och som ung grabb sögs man med i detta. Så när filmen från matchen skulle visas på biograf Olympia i Falkenberg, gick det bara inte att missa ett sådant tillfälle, det blev till att böna och be mamma att få se filmen, hon gav med sig ganska lätt, kanske hon också hade drabbats av Ingofeber. Efteråt kunde man berätta för kompisarna hur Ingemar med sin höger hade sänkt Floyd sju gånger, och enligt tidningen Se, kunde man läsa och se hur han slå en rak höger genom en uppmurad vägg. Bara det gjorde ju att han nästan var i klass med Stålmannen men på riktigt.

En familj som bodde grannar med oss i Borås hade hyrt en stuga ganska nära oss på Doppingen. Med sig hade de sin farbror Ragnar, han var ungkarl och jobbade i gruvan i Malmberget. Han var väldigt generös mot kvinnorna i familjen, mamma Ann-Mari och döttrarna Marianne och Karin de fick varsitt armband av guld.
Den sommaren blev det mycket kortspel och farbror Ragnar gick in för det med 100 %, så det blev många roliga dagar.
Vi var inte så sugna på att bada de veckorna men Ragnar hade gett sig den på att bada varje dag. Vi såg honom försvinna ner bland klittrena till den öde stranden, fullt påklädd och efter en timma kom han tillbaka lika påklädd som tidigare men han bar på en liten handduk och ett par blöta badbyxor. Detta upprepades ett antal dagar, då skojade vi med honom att han hade nog bara varit nere och blött ner badbyxorna, men han förstod inte att vi skojade och blev förnärmad och höjde rösten och på sin breda norrländska dialekt framhärdade att "han visst hade badat" och vi skrattade och det tog en bra stund innan han förstod att vi skojade med honom.
Den sommaren skapade vi en tradition, det var att spela canasta när det regnade som mest, men när det höll det upp kunde vi spela krocket eller badminton och någon gång hände det att hela familjen spelade en omgång minigolf.

Den här sommaren hade kvarnen börjat bli det givna målet, det var relativt nystartat, så när kvällen närmade sig bar det av dit upp, dels för att ta en fika men allra mest för att se på TV, för det var inte många av de små stugorna som hade el indraget.
Kvarnen hade tre våningar, på första våning var det café och uteservering, på andra våning var det också café och där fanns Tv:n och allra högst upp bodde familjen Kärrstedt som var ägare och drev stället.
Det gällde att komma i god tid för att få en bra plats.
De program man bäst kommer ihåg var Bröderna Cartwright med pappa Ben och sönerna Hoss, Adam och inte minst Little Joe som var alla kvinnors favorit.
Sedan kom Aktuellt med Olle Björklund och vädret med Leo Rannalett, där han bläddrade och rita sola på sitt blädderblock.
Sist på kvällen kom en deckare med advokaten Perry Mason.
Sen återstod bara att treva sig hem i mörkret, för det fanns inga lampor på vägen ner till stugorna, det enda lamporna var vid kioskerna och naturligtvis fyren som visade någorlunda vartåt vi skulle gå.

Närmast naturreservatet mot Morups Tånge bodde det en fiskare i ett litet hus och ner mot vattnet fanns det en liten stenpir som var hans, där låg hans roddbåt alltid förtöjd.
På stenpiren fiskade vi krabbor.
Jämte båten han hade en ålkista förankrad i botten, det var alltid lika spännande att kika ner i lådan för att se vad som fanns där, ofta hade han några ålar.
Ibland kom han ner för att se vad vi höll på med men han var aldrig arg på oss vad jag minns.

En dag när jag gick i vattnet från stenpiren med en hink krabbor trampade jag på något hårt och plockade upp föremålet, det såg ut som en stor krabbklo men vid lite närmare undersökning såg jag att det var en gammal kniv. Jag tog hem den och visade upp den för de vuxna. Skaftet bestod av någon slags brunaktigt ben och bladet hade en fin ornamentering där det svagt men ändå läsbart stod TOLEDO.
Ingen av de vuxna kunde förstå hur den till synes jättegamla kniven kunde ha hamnat här i vattnet i Olofsbo i Sverige. Detta satte naturligtvis igång fantasin på en 12-årig grabb som nyss hade läst "Fem böckerna" och året innan sett Regalskeppet Wasa bärgas.
Det hade säkert tillhört några sjörövare från 1500-talet som hade fått simma i land efter att hans fartyg hade sjunkit av någon okänd anledning, och när han simmat iland hade kniven glidit ur fickan.
Året därpå träffade jag två bröder från Göteborg och visade dem kniven. Då säger den äldre av bröderna att han hade tappat just den kniven i vattnet för två år sedan men aldrig hittat den. Kniven hade han köpt i Spanien när de var där på semester, och att jag kunde behålla den.
Så det hade aldrig simmat iland en pirat i Olofsbo, vilket ju hade varit spännande.

Några gånger varje sommar åkte vi in till Falkenberg och storhandlade bl.a. åkte vi till Falkens drickanederlag som då låg en bit uppströms från Tullbron räknat.
Efter att syster Ann och jag ha varit med inne på Falkens tidigare hade vi tröttnat på att stå där och vänta utan gick ner till Ätran, bara för att se hur det såg ut. Där fick vi se massor av laxyngel som simmade mot strömmen precis vid kanten och när vi tittade närmare såg vi att det var ett rör som stack ut ur muren och precis utanför satt det fast toalettpapper på en rot!!!! Då förstod vi att det var ett avlopp från husen precis ovanför, som gick rakt ut i Ätran, vi tyckte det var helt otroligt äckligt och tänkte att det längre ner kom ut i Kattegatt, precis norr om Skrea!!!!!

Det var alltid lite sorgligt när det var dags att börja packa för att åka hem, för snart så skulle skolan starta.
Likadant tråkigt tyckte Sotis, vår katt att det var. Han kände på sig att något var i görningen och gömde sig under någon stuga, så det var till att leta upp under vilken stuga han gömt sig och sedan försöka locka ut honom med diverse mat mm men när det inte fungerade så var det alltid min uppgift att krypa under stugan och hämta honom. Sen bar det av hemåt.

Vilka låtar spelades på radio de här åren?
Siv Malmkvist sjön om "Flickor bak i bilen", Lill-Babs hade en låt om en "Tuff brud i lyxförpackning" och Brian Hyland hade sin Itsy Bitsy Teenie Weenie Yellow Polka Dot Bikini som senare kom med svensk text och framfördes av Lill-Babs "En prickig baddräkt där midjan var bar".
En annan låt som man minns var Ernie Englunds "Gotländsk sommarnatt".
På lördagskvällen var det allsångskvällar från Skansen med Egon Kärrman och vi som är lite äldre kommer väl ihåg när han ville ha igång publiken men sitt karesteristiska "Ååååh så alla på en gång!......!
Programmet slutade alltid med det lite vemodiga, Auf Wiedersehen, vi ses igen, min vän och jag ...................!

Vi är nu framme vid 1963.
En dag när vi skulle ner och bada efter några dagar med dåligt väder, så såg vi en folksamling på stranden, vi gick fram för att kolla vad det var som alla stod och glodde på. Det visade sig vara en ilandfluten knubbsäl, den var såklart död sedan länge och hade börjat lukta. Gubbarna diskuterade vad som skulle göras med den, de kom fram till att den skulle grävas ner, så det hämtades spadar och ett stort hål grävdes, det fick bli den sista vilan för den stackars sälen. Så om du inte har hört talas om detta så vet du nu att det ligger en sälen begraven på drygt en meters djup vid stranden, rakt nedanför Doppingen.

Min morfar David var väldigt fiskeintresserad och hade alltid med sig sitt kastspö i kofferten på sin lilla Ford Taunus 12M, alltid redo ifall det skulle dyka upp ett fiske tillfälle.
En dag hade de vuxna bokat en fiskebåt i Glommen, inte så stor som Certina utan en mindre båt.
Morfar, pappa och grannen August Svenssons barnbarn, som var i min ålder och några till skulle följa med.
På den tiden var det ingen som hade flytväst, vad jag kommer ihåg, men vi yngre stod med drygt halva kroppen nedanför relingen i ett "dike" medan de med vuxna och mer vana stod uppe på däck. När vi hade kommit ut till sjömärket, "kvasten", som ligger ca 1 timmas båtfärd rakt ut från Glommen kastade vi i våra pilkar med lysräkor.
Morfar tyckte då att det var dags att få något stärkande i kroppen utöver kaffe för de vuxna, för det hörde till en riktig fisketur. Farsan och morfar tog sig varsin sup, morfar tyckte att skepparen också ha en sup. Han lämnade över flaskan och skepparen tog flaskan girigt till munnen och böjde huvudet bakåt, men samtidigt så tappade han balansen, han började falla bakåt och var halvvägs överbord när morfar tog ett stadigt grepp i skepparens kläder och drog in honom på däck igen. Det var nära ögat att skepparen hade fått sig ett ofrivilligt bad men denna gång gick det bra.

Farsan hade länge gått och funderat på att skaffade en egen båt så vi kunde åka ut och fiska precis när vi själva vill. Till slut hade han bestämt sig, det blev en liten träeka och till den en passande utombordare. Men det skulle visa sig att motorn var extremt svårstartad, när vi legat still ett tag och fiskat och skulle igång igen så visste man aldrig om den skulle starta, farsan drömde säkert mardrömmar om den motorn mer än en gång och som inte det var nog så läckte båten efterhand som ett såll.
Morfar hade lite kontakt med nån rörmokare på bygget där han jobbade och han rekommenderade någon slags tjära som tillsammans med lin skulle drevas in i alla sprickor med det här var inte farsans melodi, det fick inte vara för krångligt.
Tillbehörsaffären för båtar rekommenderade diverse olika tätningsmassor men båten fortsatte att läckta, inget verkade hjälpa, det var bara till att fortsätta ösa.
Men det var inte bara gråt och tandagnisslan utan vi kom faktiskt ut och fiskade ganska många gånger och kunde då dra upp en och annan torsk och dörja efter makrill, vad jag vill minnas kom vi aldrig hem utan fisk då fångsten relativt god.
Särskilt en händelse minns jag särskilt bra. Havet låg som en spegel och fisket hade varit bland det bättre på lång tid, med andra ord en helt fantastisk fisketur, några av makrillarna lade vi direkt i ABU-röken och när den började bli klar spreds en underbar doft, vi var så hungriga så vi knappt kunde bärga oss.
Pappa plockat ur och öppnade foliepaketet, och saltade lite lätt på makrillen, alla plockade ivrigt efter en bit med händerna, det hade knappt svalnat men det var ljuvlig gott, ett trevligt minne som gör att varje gång jag tänker på det så rinner snålvattnet till och jag längtar efter en grillad makrill, men det blir så klart inte som den gången.

Grillade vi mycket på den tiden?
Nä, det var inte någon mer än Gunnar och Ulla-Britt Söderström som ägde en grill i början av 60-talet i Olofsbo, i alla fall inte vad jag kände till, undrar om det ens fanns att köpa?
Gunnar som då arbetade på SJ hade låtit göra en grill på lokverkstaden, gubbarna där hade en liten "sidoverksamhet", så det svetsade dom lätt ihop.
Grillukten började nu allt som ofta sprida sig runt bland stugorna och grannarna tittade nyfiket fram och undrade vad som var på gång.
Efter första säsongen fick vi överta deras grill.
Produktionen av grillar pågick för fullt i lokverkstaden och beställningarna ramlade in.
Varje helg när pappa kom ner till Olofsbo blev det korvgrillning vill jag lova för det var ju så himla gott. 

Vi fick el indragen i stugan 1963, vilken skillnad det blev, nu kunde mamma laga till olika rätter i ugnen och så bekvämt med en elplatta och slippa sölet med spritkök.
Men skafferiet i golvet behöll vi, det var en lika enkel men genialisk uppfinning. 

På kvällarna kom det ett blå-vit fladdrande sken från fönstren i var och varannan stuga, det kom från TV-apparaterna som många hade skaffat. 

Telefon var det inte många som hade indragen i stugan, utan det var att bege sig till kiosken med en massa tioöringar i fickan och ställa sig i kö, för det var många som ville ringa.
Kiosken jämte Doppingen hade en TV i ett av sina fönster, på kvällarna stod det alltid lite folk och glodde på dumburken, men många gånger var det kallt att stå i snålblåst som kom från havet.
Nu var man äldre och var ute senare för att kolla "läget".
På gaveln ut mot Havsvägen fanns det en korvkiosk, där samlades ofta lite ungdomar i min ålder. Någon gång köpte man en "luffare" (bröd med mos) och då kunde det hända att vi fick med en korv som hade skadats, ibland köpte man enbart senap för 5 öre, bara för att det var gott.
 Det var roligt att kolla in korvgubben som ofta på kvällskvisten blev på "kanelen". När han skulle klena på senap på korven så drog han pinnen med senap rakt över både korven och tummen! Sedan räckte han över korven till kunden och slickade av tummen!!!!
Samma procedur varje gång.!!!

Vilka låtar spelades på radio det året?
1962 kom Låten "The Loco Motion" med Little Eva och The Kingstons Trio kom med "Greeenback Dollar".
Svenska låtar som var stora de här åren var Gunnar Wiklunds "Mest av Allt" och Inger Berggrens "När det är Sol och Vår " och Carli Tonehavens "Under Ekars Djupa Skugga".

Vi är nu framme vid 1964/65.
Vi hade hittat en "övergiven" kvarn mellan Olofsbo och Glommen (ligger nu i kanten av Glommen) där lekte vi röda och vita rosen och hade väldigt roligt.
Efter att vi hade cyklat på den lilla vägen fram och tillbaka några dagar hade bonden uppmärksammat oss och vad vi höll på med, då var det roliga slut, så fick vi hitta på något annat att göra istället och det var inga problem.
Det fanns alltid saker att göra t.ex. fiska krabbor. Vi cyklade till Glommen med en hink hängande på styret och i hinken låg det några meter fiskelina och eventuellt något bete. Hade vi inget bete gick vi in i fiskaffären som låg längst ut i raden av skjul på den södradra piren, där tiggde vi till oss fiskrens av kvinnan som jobbade där. Hon verkade lite barsk men vi gick aldrig därifrån utan bete till vårt fiske.
Vi hoppade upp på stenmuren bakom affären och balanserade ner på de stora stenarna som fungerade som vågbrytare. Ner mellan dessa stora stenbumlingar slängde vi i betet och väntade på napp. Oftast dröjde det bara en liten stund innan en stor krabba smög sig fram och började äta, då var det dags att försiktigt dra upp. En del krabbor var väldigt försiktiga och släppte taget medan andra säkert var utsvultna så vi hade till och med problem att få loss dem från betet. Det var en rolig sysselsättning när det inte var något bra badväder.

När fiskebåtarna kom in med sin fångst var det alltid lite spännande att se vad de hade fångat. Man kunde se båtarna på långt håll när de närmade sig hamnen, de hade alltid en svans av skränande måsar som följe.
Snart vinschade fiskarna vant upp låda efter låda med fisk och slängde på skopor med is för hållbarhetens skull.
En båt som jag särskilt kommer ihåg namnet på var Certina, kanske för att den var störst eller att den hade ett så fint namn.

En gång såg vi två grabbar i vår ålder som rodde en mycket liten båt i hamnbassängen.
Vi skulle skoja med dem och ropade att det var en liten pluttig båt. Det skulle vi inte ha gjort, det visade sig att de var mycket lättretliga och några år äldre och större än oss men det såg vi inte då de satt i den lilla båten. De rodde snabbt i land och sprang fort mot oss. Vi förstod att här var det bäst att snabbt cykla iväg, hade de fått tag i oss skulle vi säkert få oss en omgång med stryk för att vi varit tykna, men vi var snabba och hann precis undan. De ropade som galningar efter oss, att vi skulle stanna men det hade vi aldrig tänkt. Sedan visade vi oss inte i Glommen mer den sommaren.

Jag tyckte mycket om att ro med vår tunga träeka. Ofta rodde jag ut till Karet och tillbaka igen och var havet någotsånär lugnt kunde jag slänga i ankaret och dyka i för att snorkla, livet bland tången var alltid intressant. En gång fick jag se en havsöring på nära håll, den undrade väl vad jag var för en underlig fisk.

Det var ju inte vanligt med två bilar i familjen på den tiden men grannen, Ulla-Britt Söderström, hade en egen bil, hon vägrade att bli "strandsatt" i Olofsbo utan att ha tillgång till bil medans hennes man, Gunnar var hemma i Borås och jobbade.
Bilen var en mintgrön Renault Dauphine.
Det hände några gånger varje sommar att vi åkte med henne in till Falkenberg för att uträtta några små ärenden.
Restaurang Kvarnvingen låg vid busstorget, kommer ihåg att vi åt där någon gång, sedan blev det nästan alltid ett besök på konditoriet Ritz för att köpa något gott till kaffet.

En fiskare kom regelbundet gående med sin cykel mellan stugorna och på pakethållaren satt det en "sillåda", han var alltid välkommen med sina nyfångade makrillar mm. 

Några gånger varje sommar kom "Nejlikan", det var en man och sålde blommor och precis som kvinnorna hade döpt honom till så var det nejlikor som var på modet. Han var alltid väldigt flörtig mot kvinnorna och flinade upp sig, han hade helt klart inte bara tankar på att få sälja blommor, eller så var det bara en försäljnings trick.

En annan herre som gick förbi våra stugor för att bada döpte Ulla-Britt till "Jacko med Bananen". Varför bananen? Jo, varje vanlig man som badat i havet visste att det han hade innanför badbyxorna minskade i storlek pga. avkylningen, men det drabbade inte "Jacko med Bananen" utan hans var opåverkad!

Gunnar Olofsson var en eldsjäl i allt, han var bl.a. ordförande i vägföreningen.
När han kom ner till stugan efter sitt pass som lokförare och fått en god natts sömn, gick han runt bland stugorna för att ragga upp folk till gymnastik som han hade nere på ängen framför kiosken vid Doppingen. Gunnar hade alltid hållit på med gymnastik och såg ut som Olofsbos alldeles egna Arne Tammer. Han var verkligen vältränad, vilket gav många "gubbar" dåligt samvete, för ingen på den tiden kunde missa reklamen som fanns i varje veckotidning.
Där visade Arne Tammer upp sin vältränade kropp och hans slogan " ge mig en kvart om dagen och jag ska göra dig till en ny man". När gymnastikpasset körde igång nere på gräsplanen var kvinnorna som vanligt i klar majoritet. En och annan gubbe kunde på sin höjd stå vid sidan om och titta på kvinnornas ansträngningar.

Ägarna av Kockens livs och kiosken med golfbana vid Doppingen hade en vacker dotter som hette Ulla-Britt. Min kompis Ove som då var 15 år snackade ofta med henne och försökte att stöta på henne, fast hon var 18 år.
Samma dag som hon fick sitt körkort hade föräldrarna köpt en liten läcker vit sportbil med cabriolet. Ove låg på och lyckades tjata till sig en åktur i hennes nya bil. Efteråt skrävlade han för oss andra grabbar hur bra han låg till. Vi retad honom för detta, ingen trodde att han hade något att hämta där.

Torsten Kärrstedt som ägde kvarnen tillsammans med sin fru Maj-Lis och barnen Ulf och Siv hade säkert en plan när han började gjuta en "platta" för rullskridskoåkning precis jämte Kvarnen och mycket riktigt, efter ett eller två år smällde han upp den låga byggnad vi i dag associerar med namnet Kvarnen.
Rakt fram vid entrén, låg cafédisken för självbetjäning och några bord, bakom cafédisken och köket låg familjens bostad. (De hade tidigare bott i själva Kvarnen, på dess 3;dje och 4;e våning).
Till vänster fanns spelhallen med alla flipperspel mm, avdelat med en glasvägg mot serveringen. Där fick vi väsnas lite lagom högt, vi visste att Torsten Kärrstedt hade koll på oss.
Det fanns killar som visste hur man fick en massa frispel på flipperspelen genom att höja den lägre delen. TILT stod det ibland på spelskärmen, då hade man knuffat spelet lite för mycket, och fick börja om igen. Det hände ibland att någon skicklig kille kunde stå där hur länge som helst och få en massa frispel, när han tröttnat kunde vi vanliga amatörer få ett antal sådana frispel.
Längst till höger i byggnaden var stod jukeboxen och den gick för jämnan, även denna del var delvis inglasad. Jukeboxen var laddad med de allra populäraste skivorna så dem fick man höra flera gånger på en dag. Spotnicks låt "Last Date" spelades flitigt och det var jag tacksam för, det var min favorit låt och när jag för ett litet tag sedan fick höra den igen svämmade ögonen över av nostalgi och tankar drog iväg till de åren i livet då man hade det som allra roligast.
Utanför staketet blandades ungdomarna och många stod och kollade på alla blänkande motorcyklar och diskuterade vilken som var snabbast.
Där kunde man bl.a. se Triumph Bonneville 650cc och BSA Lightning 650cc.
Jag stod ofta själv där och suktade och önskade att jag var 18 år och ägare till en sådan hoj. Där fanns givetvis en och annan raggarbil eller som vi sa, amerikanare.
Amazon och PV var väldigt vanliga men även VW- bubblor och Opel Kapitän m.fl.
En kille minns jag extra väl, han var jätte trevlig och käck, han kallades Tinga Kalle, han hade råkat ut för en motorcykelolycka och skadat sig illa särskilt i ansiktet, han hade enligt Falkenbergstjejerna varit den snyggaste killen i hela stan men nu var allt det historia, körkortet hade rykt och nu fick nöja sig med att köra var en vanlig moped med det var en Puch motocross.

Gunnar Söderström hade nu slutat på järnvägen och arbetade på ett bageri sedan en tid i Borås som hette Nynäsbageriet.
Vid ett tillfälle kom han ner till Olofsbo med firmabilen fullpackad med bröd. Han delade ut till oss grannar och körde sedan upp till Kockens för att bli av med resten. Han började försäljningssnacket med chefen som heter duga. Han framhöll Nynäsbageriets bröd och alla dess fördelar i form av lukt, smak och utseende. Demonstrationen avslutades med att han slängde en sötlev på golvet och trampade på den och sa; "Se här hur fint den pöser upp igen, inget degigt och klibbigt i detta bröd! Alla andra brödmärken skulle bli som en platt pannkaka och vem vill ha det?!!!" Han blev av med allt brödet och åka ner till sin stuga och fortsatte sin ledighet, nöjd och glad.

Golvet på pissoaren var ganska söligt, tyckte flera, något måste göras, men vad?
Kanske det var Gunnar Söderström som alltid var snabb med i repliken eller kanske det var Lasse Isaksson som var fenomenal på att berätta roliga historier, som kom på den lysande idén att sätta upp en skylt med den vitsiga texten, "Gå lite närmare, den är inte så lång som du tror"!

Vilka låtar spelades på radio det året?
På 10 i topp de här åren låg; Milli med låten "My boy lollipop". The Beatles hade "Long tall Sally". HepStars "Cadillac".
På radio spelades Louie Armstrong's "Wath a Wonderful World".
Jail Birds Singers sjöng om "Där björkarna susar" och Sven-Ingvars hade sin slagdänga "Det var i vår ungdoms fagraste vår".
Familjen Flinta hade nu visats på tv sedan 1960 och fortsatte så fram till 1966.
Owe Törnqvist hakade på med låten "Aj, aj Wilma".
Mellanölet släpptes fritt (4,5 %).
Modsen era med långt hår börjar.

Vi är nu framme vid 1965 och slutar berättelsen 1969.
Lasse Isaksson, Nilsson från Svenljunga och någon mer som jag har glömt namnet på samt pappa hade gett sig ut för att fiska, de förväntades komma hem lagom till middagen. Tiden gick och klockan blev tolv men inga gubbar syntes till. En dimbank började nu smyga sig in från havet och horisonten syntes inte längre, klockan blev ett och fortfarande inga livstecken från fiskarna.
Mamma skickade ner mig till stranden för att se om jag kunde se dem, men där jag syntes inget. Dimman hade nu tätnat ordentligt och mistluren utanför Glommen tutade olycksbådande. Mamma var nu nära upplösningstillstånd, för nu hade klockan blivit tre, det hade alltså gått mer än tre timmar över den tiden som de lovat att komma hem.
Rätt var det var så kommer farsan och de andra gående på Havsvägen från Falkenbergs hållet, bärande på alla sina grejer. De hade fått motorstopp långt ute till havs, strömmarna gjorde att de drev söder ut och när de gav upp försöken att få igång motorn hade dimman omslutit dem och mistluren börjat tuta. De började ro mot vad de trodde var rakt mot land men de hade redan drivit halvvägs mot Falkenberg p.g.a.. av strömmarna och när de såg land och kunde orientera sig orkade de inte ro tillbaka till Olofsbo utan gick i land och fick gå hela vägen hem.
Så fick vi förklaringen till varför det tog det så lång tid men vi alla kunde nu andas ut och dra en lättnadens suck.
Denna gång gick det bra och det var inte vår båt eller motor som var inblandade i debaclet, även andra fiskare kunde ha opålitliga grejer. 

Mina kompisar Bosse och Peter hemifrån hade bestämt sig att åka moped ända från Borås till Olofsbo.
Det var en stor överraskning för mig, jag hade ingen aning om att de skulle dyka upp så här.
Det hade tagit minst 4 timmar, så båda var nu hungriga och var Bosse vrålhungrig, han var känd som en riktig storätare. Han höll på att äta sin familj ur huset.
För att försöka få hejd på honom införskaffade mamma Karin en bonad med ett troll och en devis som löd så här: "Trollet Glufs tar mesta maten tänker aldrig på kamraten" men vad hjälpte det, hans aptit var enorm!
Och nu var han hungrig som en varg, korvgubben hade precis lagom öppnat sin kiosk så Bosse började med två grillade med mos och alla tillbehör, när sista tuggan var svald gick han fram igen och beställde samma som tidigare. Sedan gick han upp till Kockens och köpte en barkis och en kaviartub som han ringlade på brödet för varje tugga, undan för undan tills både brödet och kaviaren var slut och han avslutade det med en dricka som han sköljde ner alltsamman med. Sedan var det dags för efterrätt, det blev 1 kartong med jordgubbar och det slank lätt ned det med. Det dröjde inte länge innan han frågade han var toaletterna fanns, han var borta en bra stund...........!

Vi hade mycket att prata om och tiden gick fort, vi gjorde ett besök på Kvarnen och spelade lite flipperspel och tog en fika. Sedan var det dags att gå ut och kolla läget.
Att ströga mellan Kvarnen och Klittergården på kvällen var väldigt populärt, på lördagarna var det riktigt tätt med folk på Havsvägen. Vi tre gjorde likadant, bara för att spana på alla snygga tjejer.
Klittergården hade dans varje lördag på sommaren och det var inte så svårt att gissa vilka som skulle gå dit, och då tänker jag på alla tjejerna. Många gick omkring med papiljotter hela lördagen för att bli fina till kvällens dans. När Klittergården öppnade på kvällen började människor strömma till från alla håll, flickorna hade tuperat håret och bar fina klänningar eller blus och kjol, killarna hade alla mörk kostym eller några hade en mörk kavaj och ljusa byxor. Alla var på gott humör det skrattades och pratades högt, några var lite salongsberusade, men det var inget mot vad vi snart skulle få se.
Jag som bodde i Olofsbo kände på mig att snart skulle det börja hända lite saker, så flyttade oss på behörigt avstånd men ändå så pass nära så att man inte missade någonting av "cirkusen". När de allra flesta hade gått in anlände fiskarpojkarna från Glommen. Många ramlat ur bilarna, en del "stagades upp" av de mindre påverkade så de inte skulle bli liggande, alla ville snabbt ur bilarna för att lätta på blåsan, allt inför publik, men vad brydde de sig om det, troligen såg de oss inte, de hade blivit halvblinda av de drycker de hade hällt i sig och nu var de fullt upp med att inte pissa på byxorna eller skorna.
Att vissa överhuvudtaget stod på benen var ett mindre mirakel, men in i Klittergården skulle de och vakterna vågade aldrig neka Glommenpojkarna inträde fast de flesta var allt för fulla och vakterna visste vad som skulle hända senare på kvällen.
Vi drog oss upp mot klittren mellan havet Klittergården, här stod redan många åskådare och vi hade full insyn över vad som hände där i danslokalen.
Efter ett antal lördagar visste jag vad som skulle hända om en stund.
Det började med att en av de minsta Glommenpojkarna började knuffade någon utsocknes på dansgolvet, denne blev förbannad, de började rycka i varandras kavajer och det hotades, men så bestämde de att de skulle gå ut och göra upp. Vad den utsocknes stackaren inte såg när han var på väg ut för att läxa upp den lille skiten var att ett stort antal av Glommen pojkarna på en given signal drog ut sina stolar, reste sig och följde med ut precis i ryggen på offret. Väl ute skulle den så kallade "boxningsmatchen" börja mellan de båda kombattanterna, men de hade knappt börjat dela ut någon rallarsving innan den störste Glommapojken, 100 kg Verner kom fram och gav det stackars offret en smäll som heter duga. (Det påminner lite om låten Tivedshambo....) Somnade killen inte in av den smällen, utan insåg att det hela var en fälla, fick han springa för allt vad tyget höll, många av offren sprang in bland sommarstugorna och undkomma med hela Glommengänget efter sig, ibland lyckades det men inte alltid........! Det var inte vackert men det var väl det lilla nöje som fiskarpojkarna från Glommen hade laddat för en hel vecka. 

Kompisarna var mäkta imponerade av kvällslivet i Olofsbo.
Nu var frågan var de skulle sova, de hade inte hyrt någon stuga och mamma var inte glad att få nattgäster så här utan vidare, så de bestämde att lägga sig nere vid stranden i en håla.
Jag tyckte det kändes lite dumt att gå hem och lägga mig i en varm och skön säng, så jag gjorde dem sällskap. Men mitt i natten frös jag som en hund och längtan efter sängen blev för stark. Tidigt på morgon knackade det på rutan, det var kompisarna som såg rejält nedkylda ut, brrrrrr. De hade bestämt sedan tidigare att de skulle åka hem på söndagen, vi tog farväl och sa att vi skulle ses hemma igen om några veckor.

På semesterveckorna kom det mycket folk till stugor och så gott som alla var upptagna.
På kvällarna festades det lite här och där och när man gick och strögade mellan Kvarnen och Klittergården blev det inte sällan bråk.
En lokal förmåga och vilde som gärna ville slåss, hette Bert, han var ganska lång och tanig en riktig Clint Eastwood.
Han letade efter ett lämpligt "offer" som han kunde ge en snyting eller två även om han fick ta emot många fler. Men som så ofta sker så möter man sin överman en dag.
En kväll så sprang Bert på fel kille, en "prisboxare" (betydde troligen att han hade tränat boxning några år).
Killen kom från Boråstrakten, han gav Bert en ordentlig omgång.
Dagen efter såg han inte så särskilt fräsch ut men redan helgen efter var han åter full av självförtroendet och längtade efter en fajt, kanske lite försiktigare efter senaste läxan, men inte mycket.

1966 hade jag skaffat MC-kort och köpt en Monark "Blue Stinget".
Det var den starkaste lätta motorcykeln och var tom starkare än Husqvarnas Guldpil.
Nu kunde jag utöka mitt "revir" i trakterna av Olofsbo och Falkenberg tillsammans med andra likasinnade.
Det var kul så länge det varade men nackdelen med en så stark motor i en så klen ram på motorcykeln resulterade i att den sprack. Jag fick ett tips att åka till "Sme Harry" och han skulle vara billig. Hyttan låg precis jämte vägen mot Glommen. Sme Harry var en liten kort satt gubbe med plirande ögon och grova sotiga nävar, han hade slagit med sin slägga på glödgade järn ett antal tusen gånger det syntes på hans starka armar och visste hur man svetsade. Problemet var bara att ramen var så tunn att det inte gick att laga ordentligt så jag fick besöka honom flera gånger den sommaren men det var alltid trevligt att prata med honom och han verkligen billig jag fick nästan trycka en tia i hans grova näve kanske han tyckte synd om mig.

Falkenbergs motorbana invigdes 1967.
Klassikern Västkustloppet hade nu börjat. På torget i Falkenberg hade ett 50-tal motorcyklar samlats, i ett hiskligt brummande hördes när alla drog iväg upp mot Vinberg efter att först ha gjort ett varv inne i Falkenberg, allt eftersom anslöt sig fler och fler, så när vi kom ut på Svenljungavägen så kunde jag inte räkna alla som hade samma mål, att se Pico Troberg med sin Mini Cooper, även kallad postlådan, då den var lika gul som en sådan.

Hemma igen i Borås gick ramen av igen, det blev till att köpa en begagnad ram på Lugnets motor på Linnégatan, men historien slutar inte där, för bara några dagar efter registreringen ringde polisen och kallade mig till ett samtal om ramen, jag förstod på frågorna att de misstänkte att det var någon fuffens med rambytet men jag hade alla papper i ordning så det var bara att köra vidare med hojen ytterligare några månader tills det MC-kortet byttes ut mot ett körkort för bil.

Sommar 1968 hade kompisarna och jag skaffat bilar.
Bosse hade en röd/vit Amazon och jag hade en blå/vit.
Bosse och Peter hade tältat på Olofsbo camping en vecka, en dag kom Bosse i hög fart och körde nästan på staketet vid parkeringen jämte receptionen men det gick gå bra, men när han senare skulle åka därifrån uppmärksammade han inte att kofångaren hade hamnat under staketet och de små hornen som satt på kofångaren satt bakom staketet, han satt fast, så när han försökte backa började alla flaggstänger som var fästade ihop med staketet att vaja fram och tillbaka mer och mer vid varje försök att komma loss.
Ut for Campingägaren och ropade som en stucken gris och hötte med sina stora nävar och menade att Bosse försök att riva campingen och vräkte oss på stående fot.
Vi hade väl haft lite fester och varit lite högljudda så ägaren hade väl haft ögonen på oss.
Vi packade snabbt ihop våra grejer och åkte till en camping som låg strax utanför Glommen. Vi var inte helt missnöjda med situationen, vi hade ju campat gratis många nätter i Olofsbo, vi hade sett till att inte befinna oss vid tältet då de skulle ta betalt, så vi kunde köpa öl för pengarna....... !

Hur gick det med pappas gistna båt och den opålitliga motorn?
Han gjorde sig av med den förhatliga träbåten och köpt en plastbåt och en bättre motor.
Men tröttnade snart på att det ständigt blåste och ofta gick "vitingar" på havet, vilket var likställt med att bli sjösjuk, vilket även jag blev när det gungade.
Nu hade det gått några år och han hade luftat sina funderingar med grannarna om att flytta båten till en insjö. Så det var det ingen som reagerade när det mitt på ljusa dagen kom en lastbil och fyra stadiga killar hivade upp båten på flaket och körde lugnt därifrån, alla grannar trodde att allt var i sin ordning. Så var alla bekymmer med att vara båtägare över för pappas del, men lite snopet var det.

Vilka låtar spelades på radio det året?
På kvällstoppen låg bl.a. Rock and roll musik med The Beatles, andra låtar på listan var, The last time med The Rolling Stones, Monica med Magnus Orkester, I should be glad med Tages, Goldfinger med Shirley Bassey, Mesta av allt med Gunnar Wiklund, Nicolina med Family Four.
1967 hördes också Jan Malmsjö med En sång en gång för längesen, Du ska tro på mig med Sven-Ingvars och Jag hade en gång en båt med Cornelis Vreeswijk och Ann-Louise Hanson.

Tack för mig, hoppas att ni har haft en trevlig stund med att läsa mina kåserier. Det har även varit roligt för mig över alla positiva kommentarer som ni skrivit efter varje avsnitt, det har betytt mycket för det fortsatta skrivandet.

Med vänlig hälsning Alf

Publicerat med rättighet av upphovsmakaren